Steg ett avklarat – 899 GB uppladdat till Lightroom CC

Tre dygn tog det ungefär att ladda upp 899 GB bilder till Adobes servrar. Men den protesterar lite väl tidigt över att utrymmet nästan är fullt.

Efter att ha tecknat ett årsabonnemang på Lightroom CC i fredags var det dags för uppladdning. Tre dygn och 899 GB senare är jag redo för nästa steg, men jag stötte på ett par små frågetecken längs vägen.

Det första problemet visste jag förstås redan om. Jag har för mycket bilder. Närmare bestämt drygt 1,2 TB, och i grundplanen för Lightroom CC ingår ”bara” 1 TB. Det går att köpa till 1 TB till för dubbla priset, men det kände jag inte riktigt för av den enkla anledningen att jag gärna vill komma igång med det ordentliga gallrande som uteblivit så många år och som är roten till den översvällda katalogen. Därför valde jag istället att ladda upp så mycket jag fick plats med, vilket blev allt från 2012 och framåt. Bilder äldre än så får ligga i kö och vänta tills jag antingen kommit igång ordentligt med gallrandet, eller kapitulerat och köpt mer utrymme. Hur som helst, här följer en liten kort rapport om ett par småsaker jag stötte på under uppladdningen.

Fortsätt läsa ”Steg ett avklarat – 899 GB uppladdat till Lightroom CC”

Grundinställningar och aktiva moduler i Darktable

Det är lätt att drunkna i utbudet av tillgängliga verktyg i Darktable. Här sammanfattar jag vilka moduler jag använde, och vad jag använde för grundinställningar i dem.

Som jag berättade i förra posten har jag bestämt mig för att släppa Darktable för att prova på helt molnbaserade Lightroom CC istället. Som redigeringsprogram lokalt på datorn är dock fortfarande Darktable det bästa jag provat. Här samlar jag mina erfarenheter och tips från två års användande.

För några veckor sedan kom jag fram till insikten att jag inte vill redigera mina bilder med en central punkt som kärna. Jag vill inte ha alla bilder på en huvuddator och tvingas sköta gallring, redigering, uppladdning och delning just där. I och med den insikten föll också användandet av Darktable, som varit mitt digitala mörkrum de senaste två åren. Men jag vet att många inte alls känner så här, utan snarare tvärtom, och till alla er kvarstår mitt tips om att testa Darktable om ni letar efter ett kraftfullt redigeringsprogram. Som avslutning på detta Darktablekapitel samlar jag nu det viktigaste jag kommit fram till under de senaste två åren i denna post. Vilka moduler jag använt som grunduppsättning, vilka automatiska inställningar jag kört med efter import med mera. Och skulle jag ångra mig och vilja tillbaka fungerar det också som minneslapp för mig själv för att kunna fortsätta där jag slutade.

Fortsätt läsa ”Grundinställningar och aktiva moduler i Darktable”

Välkommen tillbaka, Pär Lydmark!

Välkommen tillbaka, Pär Lydmark! Tack, Adobe! Varför sa ni inte det här med en gång?

Ha! Jag är tillbaka, hos Adobe! Vem hade trott det? Inte jag i alla fall. Men efter åtta år med Lightroom och två år med Darktable insåg jag att det inte är själva programmets funktioner som är problemet för mig. Det är placeringen. Jag måste ut i molnet, och känner mig grymt lättad.

När Lightroom var nytt 2007 var jag eld och lågor. Som ni kunnat läsa om i en tidigare post gick jag ut hårt, trodde på allvar att jag äntligen hittat lösningen för mina bilder, och satte igång. Men med facit i hand var det aldrig det. Sedan trodde jag Darktable skulle vara lösningen eftersom det erbjöd mig det jag saknat redigeringsmässigt i Lightroom. Men … det var inte det heller. Samma problem kvarstår: jag sätter mig ändå aldrig frivilligt vid datorn för att redigera eller gallra längre, trots att det blir bra när jag väl gör det. Att Darktable löst det mesta av det jag var missnöjd med i Lightroom hjälpte alltså ingenting. Den enda bildredigering jag med glädje ägnat mig åt det senaste året har jag gjort i olika mobilappar. Och det var där någonstans en helt ny insikt började ta form, som landade i molnet och Lightroom CC.

Fortsätt läsa ”Välkommen tillbaka, Pär Lydmark!”

Från Lightroom till Darktable och en bättre bildredigering

Det finns alternativ till Lightroom. Och de är inte bara billigare, de är dessutom bättre!

Adobe har precis meddelat att Lightroom från och med nu blir en ren prenumerationstjänst. Jag hade det här på känn för över ett år sedan, och började leta alternativ. Idag använder jag Darktable och är minst lika nöjd, helt utan kostnad.

Det fanns en tid när jag var helt såld på Photoshop, InDesign och Lightroom. Men när allt skulle göras till prenumerationstjänster började jag dra öronen åt mig. Inte egentligen för själva månadskostnaden, utan för följden av det; om jag slutar prenumerera kommer jag inte längre kunna ha full åtkomst till de filer jag redigerat och jobbat med i programmen trots att jag betalat för mig när jag använt dem. Jag skulle bara kunna öppna dem, men inte justera något. Det kändes inte bra, så jag började se mig om efter alternativ. 

Fortsätt läsa ”Från Lightroom till Darktable och en bättre bildredigering”

Konsten att köra omkring med 15 000 kronor på taket

Kombinationen barn och Kullaberg kräver att uppmärksamheten är på topp. Men det skulle visa sig att kombinationen Swarovski och Kullaberg också hade behövt en del av den där uppmärksamheten.

För en månad sedan efterlyste Pippipodden dråpliga köra-iväg-med-kikaren-på-taket-historier, och eftersom jag kan stoltsera med att medvetet ha försökt köra så skumpigt och krängigt som möjligt med en nyinköpt Swarovski på taket skickade jag in ett bidrag som togs upp i programmet. På grund av programmets tidsramar framgick dock inte till fullo den totala The Shining-skräckstämning som rådde under händelsen. Här kommer därför berättelsen i sin helhet. The Binoshining – Director’s cut.

Det var den 4 november 2011 och vi var nere på barnfamiljsemester i Mölle, Skåne tillsammans med en annan fågelskådande familj. Som vanligt var dock det som verkade vara en vanlig semester i själva verket ett förklätt uppdrag som gick under kodnamnet Operation hemprichii. Just den här dagen befann vi oss på Kullaberg, där vi under förmiddagen inspekterat fyren och kokat makaroner och korv på stormkök ackompanjerade av några havssulor som lekte i vinden. Större delen av uppmärksamheten gick åt till att hålla koll på barnen så att de inte störtade ner för Kullabergs branter. Men det skulle visa sig att det varken var barnen eller Kullabergs branter som skulle stå för den stora fallrisken den här dagen.

Fortsätt läsa ”Konsten att köra omkring med 15 000 kronor på taket”

Barnmobilen, klippmobilen eller kort och gott den perfekta enkla mobilen

Vattentät, billig och riktigt bra – Motorola Moto G3! Här utan skal med ett ypperligt barnskal i bakgrunden.

I somras gick vi från en tydlig våra-barn-ska-inte-ha-några-mobiler-på-flera-år-uppfattning till shit-barnen-måste-ha-var-sin-Pokémonmobil-genast-läge inom loppet av några veckor. Det slutade med att vi köpte två Motorola Moto G3-telefoner, och de har varit helt grymma. När jag nu såg att de reas ut för 999 kronor på CDON inser jag att det är högoktanigt tipsläge.

Det var alltså i somras det hände. Pokémon GO spräckte alla våra illusioner om en sen introduktion av mobiler i våra barns liv, och plötsligt kände vi att det var läge. Inte bara för att barnen hotade med repressalier annars, utan för att det plötsligt kändes bra. Och för att jag plötsligt fick lite planer för hur vi med mobilernas hjälp skulle kunna locka inte bara till Pokémonjakt, utan också fågeläventyr och geocaching (hittills har det lyckats ganska bra, men det återkommer jag till i en annan post). Kravlistan såg ut så här: vattentåliga, hyfsat stöttåliga med lämpligt skal, tillräckligt bra prestanda. Det blev inte många modeller kvar. Men Motorola Moto G 3 matchade allt, och visade sig strålande! Så här tipsar jag nu om en perfekt barnmobil, eller bara en bra bruksmobil för vem som helst, för en tusenlapp plus ett ypperligt barnskal för en hundring till. Här följer plus, minus och några tips i punktform:

Fortsätt läsa ”Barnmobilen, klippmobilen eller kort och gott den perfekta enkla mobilen”

Skådaranpassa ditt stativhuvud med ett kortare handtag

För långt! Oavsett tubens storlek får man bäst skådarergonomi med ett kortare handtag än så här.

Så gott som samtliga stativhuvuden på marknaden levereras med alldeles för långa handtag för fågelskådning. En del skådare löser det genom att ta bort handtaget helt, men det finns faktiskt en finess i att istället förkorta det och ha det kvar.

De stativhuvuden vi fågelskådare använder på våra stativ är så kallade videohuvuden. Som namnet antyder är huvudmålgruppen för dessa huvuden inte fågelskådare som vill haka på en tubkikare på huvudet, utan personer som vill videofilma. Lyckligtvis är både vi och filmarna ute efter i grunden samma egenskaper: lagom mjukt motstånd, hackfri panorering och stadig bild. Det är bara en sak som skiljer. Som filmare vill man ha ett långt handtag (helst jättelångt) så att man på behagligt avstånd kan betrakta sin display och samtidigt ha överblick över filmsituationen. Som fågelskådare vill man istället stå så nära stativet som möjligt – helst i princip inuti det för att bekvämt kunna lägga ögat på okularet – och då är ett långt handtag helt värdelöst. För även om man lyckats vinkla det så att man inte får lungan punkterad stöter man ändå då och då alltid till ett för långt handtag och tappar det man hade inställt i tuben.

Fortsätt läsa ”Skådaranpassa ditt stativhuvud med ett kortare handtag”

Så här förkortar du handtaget på ditt stativhuvud – steg för steg

Det ser kanske inte ut att vara så himla stor skillnad. Men skillnaden i handhavande är faktiskt enorm. Dagens tips: Kapa!

Har du köpt en nytt stativhuvud? Eller kör du fortfarande med handtagets originallängd på ditt gamla huvud? Då är det dags att ta fram sågen och kapa handtaget till den ultimata skådarlängden. Allt du behöver är en bågfil, ett skruvstäd och en fil. Och ungefär 23 minuter. Så här gör du!

Den här steg-för-steg-guiden är publicerad i anslutning till den här posten där jag förklarar varför du ska kapa handtaget på sitt stativhuvud till en mer skådarvänlig längd. Läs den först om du inte redan har gjort det. Sedan är det bara att köra igång. Vi börjar med att mäta ut hur mycket du bör såga av.

Fortsätt läsa ”Så här förkortar du handtaget på ditt stativhuvud – steg för steg”

Månadsöversikt 1: Petter Northug siktad i Härrydaskogarna

Första fyndet i Härryda: Petter Northug!

Första månaden i Big Year Härryda är över och det är dags för en första summering. Det visar sig att jag har gjort en klassisk Petter Northug-start och positionerat mig så långt bak i klungan att åskådarna undrar: ”Är han ens med?”. Men Petter är alltid med. Och det är jag med, i högsta grad.

För er som inte är bekanta med Petter Northugs strategi i skidspåren går den i korthet ut på att inte bränna onödig energi i början av loppet bara för att ligga längst fram hela tiden. Det räknas ju ändå bara var man ligger när man går i mål. Och då, när det är dags för målgång, har Petter mer energi än de som gnabbats om tätpositionen under loppet. Och vinner. I alla fall är planen så skulle jag tro. Sen lyckas det ju inte alltid. Men han går alltid ut på ett taktiskt lagom sätt och ödslar ingen onödig energi i början. Ungefär så har jag också tänkt i början av Big Year Härryda 2017.

Fortsätt läsa ”Månadsöversikt 1: Petter Northug siktad i Härrydaskogarna”

En sjukt dålig start

Efter att ha varit utomsocknes hela den 1 januari blev 2 januari startdagen för artsamlandet i Big Year Härryda 2017. Den öppnande arttrion blev nötväcka, blåmes och ovanstående domherre, men det är naturligtvis inte det som åsyftas med rubriken ”En sjukt dålig start”. Det är fortsättningen.

På eftermiddagen den 2 januari drog jag iväg med tre fjärdedelar av familjen för att försöka se den vigg och den varfågel som rapporterats längs Eskilsbyvägen dagen innan. Vigg är inget man snyter ur näsan här i Härryda, och varfågel har jag aldrig sett i kommunen. Sagt och gjort, vi drog. Och såg: noll arter. På båda ställena var det totalt fågeltomt. Det enda flygande vi såg var ett antal plan som lyfte från Landvetter, eftersom vi var precis i närheten av flygplatsen.

Dagen efter slog en rejäl förkylning till som effektivt höll mig hemma i några dagar. Men den 6 januari var jag tillräckligt på benen för att göra ett nytt försök på vigg, den här gången i Rådasjön där en flock på 8 ex rapporterats. Och den här gången gick det bättre! Dessutom hade en knölsvan rapporterats från Mölndalsån i Mölnlycke (vilket faktiskt är ovanligare än man kan tro här), så jag svängde vägen förbi den och passade på att plocka in några arter till i närheten, bland annat strömstaren vid Mölnlycke fabriker. Plötsligt var jag uppe på 18 arter, förkylningen hade nästan försvunnit och jag var redo att … åka på en rejäl halsinfektion. Om det var en följd av förkylningen eller en ny vet jag inte, men den har i alla fall hållit mig helt hemma ända till idag en hel vecka senare. Sämre start får man leta efter, men passande nog skrivs i alla fall den här posten på fredagen den trettonde.

Fortsätt läsa ”En sjukt dålig start”