Välkommen tillbaka, Pär Lydmark!

Välkommen tillbaka, Pär Lydmark! Tack, Adobe! Varför sa ni inte det här med en gång?

Ha! Jag är tillbaka, hos Adobe! Vem hade trott det? Inte jag i alla fall. Men efter åtta år med Lightroom och två år med Darktable insåg jag att det inte är själva programmets funktioner som är problemet för mig. Det är placeringen. Jag måste ut i molnet, och känner mig grymt lättad.

När Lightroom var nytt 2007 var jag eld och lågor. Som ni kunnat läsa om i en tidigare post gick jag ut hårt, trodde på allvar att jag äntligen hittat lösningen för mina bilder, och satte igång. Men med facit i hand var det aldrig det. Sedan trodde jag Darktable skulle vara lösningen eftersom det erbjöd mig det jag saknat redigeringsmässigt i Lightroom. Men … det var inte det heller. Samma problem kvarstår: jag sätter mig ändå aldrig frivilligt vid datorn för att redigera eller gallra längre, trots att det blir bra när jag väl gör det. Att Darktable löst det mesta av det jag var missnöjd med i Lightroom hjälpte alltså ingenting. Den enda bildredigering jag med glädje ägnat mig åt det senaste året har jag gjort i olika mobilappar. Och det var där någonstans en helt ny insikt började ta form, som landade i molnet och Lightroom CC.

I huvudsak var det tre saker jag plötsligt insåg:

  1. Att all bildhanteringstid måste läggas vid en specifik dator går inte ihop med hur jag lever resten av mitt liv. Jag vill kunna göra det när som helst, och var som helst. Och allra minst av allt vill jag göra det vid min stationära dator som är byggd för bildredigering, med kalibrerad skärm och datorkraft som orkar med tunga raw-filer. Tyvärr. Det är sjukt tråkigt att sitta där.
  2. Att bara redigera för mig själv är rätt ointressant. Jag vill dela med mig av privata bilder till släkt och vänner och av naturbilder till alla. Inte bara ha en hög oredigerade bilder på en dator i väntan på att spridas. Detta har jag försökt med i tio år. Via Flickr, SmugMug, Google Foto och på andra sätt i kombination med Lightroom eller Darktable. Det har alltid blivit för jobbigt och strandat.
  3. Det är både roligare och smidigare att redigera bilder på en pekskärm än med en mus. 

Så jag började googla lite och hittade, hör och häpna, Lightroom CC. Inte den nya versionen av det Lightroom jag lämnade för två år sedan (nu Lightroom CC Classic), utan ett helt nytt molnbaserat Lightroom som växt fram ur Lightroom Mobile de här två åren. Och allt föll på plats. Jag laddade ner testversioner till datorn, laptopen, mobilen och en iPad jag lånat av ett av mina barn. Importerade lite bilder och redigerade lite i soffan framför tv:n. Gallrade lite i mobilen. Laddade upp lite bilder jag tagit på lunchrasten direkt på jobbet och såg att de låg på datorn hemma direkt när jag kom hem. Delade ett album med bilder till några andra. Det här passar mig så sjukt bra. Det är ju det här jag har försökt få till i tio år inser jag nu. Och med den insikten betalar jag mer än gärna 120 kronor i månaden för detta och 1 TB lagringsutrymme.

Det är ju det här jag har försökt få till i tio år inser jag nu. Och med den insikten betalar jag mer än gärna 120 kronor i månaden …

Och som en liten bonus visar det sig att Adobe gjort stora framsteg med sina färgprofiler de senaste två åren, så till och med det bekymret känns som ett minne blott. Hej då Darktable. Hej då Lightroom Classic. Hej Lightroom CC!

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.