Konsten att köra omkring med 15 000 kronor på taket

Kombinationen barn och Kullaberg kräver att uppmärksamheten är på topp. Men det skulle visa sig att kombinationen Swarovski och Kullaberg också hade behövt en del av den där uppmärksamheten.

För en månad sedan efterlyste Pippipodden dråpliga köra-iväg-med-kikaren-på-taket-historier, och eftersom jag kan stoltsera med att medvetet ha försökt köra så skumpigt och krängigt som möjligt med en nyinköpt Swarovski på taket skickade jag in ett bidrag som togs upp i programmet. På grund av programmets tidsramar framgick dock inte till fullo den totala The Shining-skräckstämning som rådde under händelsen. Här kommer därför berättelsen i sin helhet. The Binoshining – Director’s cut.

Det var den 4 november 2011 och vi var nere på barnfamiljsemester i Mölle, Skåne tillsammans med en annan fågelskådande familj. Som vanligt var dock det som verkade vara en vanlig semester i själva verket ett förklätt uppdrag som gick under kodnamnet Operation hemprichii. Just den här dagen befann vi oss på Kullaberg, där vi under förmiddagen inspekterat fyren och kokat makaroner och korv på stormkök ackompanjerade av några havssulor som lekte i vinden. Större delen av uppmärksamheten gick åt till att hålla koll på barnen så att de inte störtade ner för Kullabergs branter. Men det skulle visa sig att det varken var barnen eller Kullabergs branter som skulle stå för den stora fallrisken den här dagen.

Vid halv tre-tiden skulle vi dra oss inåt förbi golfbanan till Hjorthagen och Josefinelustområdet för att leta svamp, så vi packade in alla barn och började rulla inåt. Våra barn var vid det här laget 1,5 och 3,5 år gamla, och båda två hade alltid haft svårt att somna om det inte skakade tillräckligt behagligt från underlaget. Det bästa var alltid grusvägar, oavsett om de skulle sova i vagn eller bilen. Eftersom klockan pekade på sovdags tänkte vi att det vore finfint att få 1,5-åringen att somna i bilen så vi bara kunde lyfta över honom till vagnen vid nästa stopp. Sagt och gjort, när all packning och alla barn var inpackade rullade vi iväg från parkeringen. Men hade vi sett bilen utifrån när vi rullade ut från parkeringen hade vi sett att allt inte riktigt var inpackat. Kvar på taket, precis ovanför passagerardörren, låg Saras ganska nyinköpta Swarovskikikare. Femtontusen härliga kronor perfekt placerade för att kastas av i första bästa kurva.

Kvar på taket låg Saras ganska nyinköpta Swarovskikikare. Femtontusen härliga kronor perfekt placerade för att kastas av i första bästa kurva.

Det är ungefär här vi kan börja smyga in skräckfilmsmusiken. Med kikaren stadigt på taket rullade vi alltså iväg längs grusvägen. Men vägen skakade inte ordentligt, och några sömntendenser såg inte ut att vara på gång i baksätet. För att få lite bättre skak på bilen körde jag därför ut med ena hjulet utanför vägen så att den grusiga och ojämna vägkanten fick bilen att skumpa lagom mycket. Det skakade och krängde rätt bra i ratten, men för säkerhets skull började jag dessutom svänga lite fram och tillbaka i sidled, som små slalomkurvor, för att få till ännu bättre gungkänsla i bilen. Sett utifrån bör nu intensiteten i skräckfilmsmusiken vara ännu högre.

Det skakade och krängde rätt bra i ratten, men för säkerhets skull började jag dessutom svänga lite fram och tillbaka i sidled, som små slalomkurvor, för att få till ännu bättre gungkänsla i bilen.

Lagom till vi kom fram till vårt tilltänkta svampställe efter en kilometers skumpande började ögonen mattas i baksätet, men det skulle inte räcka med de femtio meter som återstod till parkeringen. Vi beslutade oss därför för att köra någon kilometer extra och skumpade vidare förbi parkeringen med ena hjulet fortsatt halvvägs i diket. Efter ytterligare en kilometer var målet uppnått. Barnet sov. Vi var redo att vända. Men man vänder inte precis var som helst på den här smala vägen, så vi skumpade vidare. Fortfarande halvvägs ner i diket med högerdäcken för att inte avbryta sömnvaggningen.

Innan vi kommit till något vändbart ställe började vägen svänga ner mot halvöns sydsida, och den tidigare ganska platta och raka vägen var nu både rätt brant och krokig. Skräckfilmsmusiken ligger nu på något skrikande maximum, men kikaren ligger obegripligt nog fortfarande kvar, trots den medvetet omilda behandlingen. Efter några småbackar dyker en parkeringsficka upp med milsvid utsikt över Möllebukten och jag svänger in till kanten. Tänker först vända direkt och köra tillbaka, men får sedan ett infall att stanna och gå ut ur bilen för att ta en bild över bukten, så jag stänger av motorn, fiskar upp kameran och går ut. De andra sitter kvar i bilen. Jag blickar ut över bukten och trycker av en bild. Sedan fastnar blicken på biltaket och jag fryser till is när jag ser vad som ligger där.

Utsikten över Mölle från parkeringsfickan, som kanske var den som räddade kikaren. Om den nu inte hade legat kvar hela vägen upp också …
Synen på taket efter två kilometers medvetet krängande och skakande av bilen. Som tur var gjorde vi oss inte skyldiga till något avstjälpningsbrott (se skylten).

Efter några sekunders tyst chock lyckas jag dock snabbt samla mig, och istället för att säga något tog jag bara ovanstående bild av kikaren där den låg på taket, skickade in kameran i bilen och sa något i stil med ”kolla vilken utsikt!”. Tyvärr fick jag inte själva chocken detta framkallade på bild, men det var en obetalbar kombination av fasa och förvåning som lyste i de där ögonen som tittade upp på mig. Som om det var jag som spelade huvudrollen i The Shining. Lätt kallsvettiga körde vi sedan tillbaka till svampstället. Med kikaren inne i bilen.

Så här i efterhand är det helt otroligt att kikaren låg kvar. Jag hade ju verkligen försökt köra så att bilen skulle skaka och kränga så mycket som möjligt i över två kilometer och avslutat med ett par krokiga nedförsbackskurvor i lite högre fart innan jag bromsat ganska distinkt i nerförslut. Ett synnerligen bra betyg till greppförmågan i Swarovskis gummiarmering får man väl ändå säga? Eller var den bara oerhört plikttrogen? Kikaren alltså. Som framgår av bilden hade vi parkerat precis vid en skylt som förkunnade att avstjälpning var förbjudet och att överträdelse skulle beivras. Det tackar vi för.

Kikaren har för övrigt klarat sig bra även sedan dess och är fortfarande i toppskick. Men möjligen har gummit blivit lite halare med åren, så nuförtiden vågar vi inte köra runt med den på taket. Oavsett vad det står på skyltarna.

Och med Operation hemprichii gick det som synes utmärkt! Vitgumpad buskskvätta av underarten hemprichii vid Lerhamn, senare samma eftermiddag.
2 kommentarer

2 svar på “Konsten att köra omkring med 15 000 kronor på taket”

  1. Kikare har en förmåga att stanna kvar på biltaken verkar det som. Jag gjorde tog en tur från Sisjön till Välen med en Zeiss som jag köpte dagar innan och den klarade sig bra. Det var bara att plocka upp och hänga runt halsen när jag kom fram. Anledningen till att den hamnade där var en sovande treåring som skulle flyttas in i bilstol. Sedan dess så får kikaren alltid åka in i bakluckan innan några lyft förekommer :-)

Skriv en kommentar